En mode / fundering / gubbpost

Jag jackade upp min garderob ett snäpp iom att jag skall vara lite mer publik de närmsta månaderna. I samband med det så hade jag ett samtal om klädkoder där jag försökte knäcka några som jag inte riktigt fattat. Röda lediga byxor på välbärgade äldre män bla.

Skojsiga strumpor på kostymer är en annan företeelse som jag observerat och sen några månader tillbaks adopterat. Jag tolkar företeelsen som en ventil att uttrycka personlighet under kostym. (även om jag är ganska dålig på just kostym själv).

Ingenting kan eller får vara så trivialt som att man bara gillar färg. Så här är min ytterst nö(r)diga tolkning av glada strumpor.

Vikten av fotarbete.

Jag anar en lovande trend. En rörelse som jagar upp folk från sina skrivbord och ut i verkligheten. För att vara rörlig med omvärlden -läs konkurrenskraftig- måste man ha örat på spåret och fingret på pulsen. Det räcker inte att sitta och bygga skrivbordsprodukter som som bäst är förankrade i huset. Analys, eftertanke format är fortfarande lika viktigt men det som händer nu är att det inte bara är okey utan till och med efterfrågas att gå ut i verkligheten och prata, lyssna och agera med den omvärld man agerar i. Vikten av hederligt gammalt fotarbete har aldrig varit större. Nu finns det dessutom plattformar som tillåter dig att underhålla och prata dina nätverk mer systematiskt än tidigare.

Så, tjänstemän det är dags för er BH revolution. Byt strumpor, bränn skrivborden och bege er ut i världen!

Med mail som är fulla med panik och ccade till hela världen i backspegeln blir dagens avdammade boktips Naomi Kleins Chockdoktrinen. Hon resonerar runt att reformer lättast kan genomföras när individerna i ett samhälle befinner sig i ett chocktillstånd. Recept för att få igenom ickeförankrade beslut: skaka om, ändra innan bitarna faller på plats igen. Funkar på samhällen, funkar på företag, funkar i familjer och alla andra grupper. Väl beprövat i många år dessutom. Cyniskt? japp, Effektivt? helt klart. Rätt sätt att göra saker på? Nope.

Rätt eller fel? vad säger ni?

Jag fick så mycket intressant att fundera på när Mikko gav på min post frihet vs. frihet.

Han ville blanda in personers stil och mål som faktorer i mitt resonemang. Det är intressant att fundera runt men jag vill stanna upp lite. Två saker slog mig på vägen.

1. Det är lätt, kanske lite för lätt att prata i abstraktioner. Skarpa lägen är oftast betydligt mer komplexa än de generaliseringar som modeller och den här typen av resonemag kräver. Reflektion och komplentation är nödvändigt men glöm inte. Lite mindre konversation, Lite mer aktion. Att sätta sig mitt i situationen är enda sättet.

2. Det, Mikkos invändningar om stil och @tjompas reaktioner på mitt inlägg om att vuxna inte leker landade i en tanke om att det kanske inte alls är en bra sak att göra det man är riktigt bra på. Risken är stor att man blir bekväm, tjock och trött. Skall man inte istället utmana sig själv, göra saker som är svåra på riktigt. Kanske till och med göra det till en vana att utmana sig själv att göra det som är svårt, känns motigt och allmänt jobbigt.

En följdfråga på det, vad händer med dig själv om du faktiskt gör det som du inte kan, labbar, tänker… leker?

- I går sålde Bukowskis ett fia med knuff för 15.500SEK och en papperskorg för 11.000SEK. Loppisfynd från Ingmar Bergmans dödsbo. Ingen finanskris i sikte i de leden.

- Jag gick på Derby. Råsunda AIK mot Djugården. Fotboll är fortfarande inte min påse. Tidigare var jag likgiltig. Nu är jag mer oförstående och ganska mycket emot. Folkfest i prutten! Det är bara osund odling av homosocialt trams.

- och Batmobilen  står parkerad på Grindsgatan.

Senaste veckorna har jag snöat in mig på frihet i organisationer, grupper och övertygelser. Eller snarare graden av frihet och vad man egentligen menar med frihet. Nu har jag tusen lösa trådar och behöver höra lite vad ni tycker och tänker.

Läs mer →

Jag pratade med en vän i går om kaffe. Min vän är fast i finkaffeträsket. Snackar om rostningar, jagar limited editions, mäter luftfuktighet innan man ställer in kvaren. Han är fast som en övre medelklassman blir då jaga/samla synapserna är påslagna och fartblindheten sätter in. Jag sticker inte under stolen med att jag gillar bra kaffe och att jag med glädje berättar om nya upptäkter MEN jag hävdar också (till skillnad mot min vän) att snutkaffe kan vara bra kaffe. Allt beror på tillfället. Dessutom, tar man inte bort en stor del av glädjen och njutningen om man låter fel hjärnhalva jobba på högvarv för att analysera och kategorisera? Vissa saker skall man inte grotta ner sig för mycket i, jag tror det blir svårt att uppskatta ett raktuppochnervin om man är vinkännare. Visst vinet kanske inte är det bästa men upplevelsen den dricks i försummas.

På bilden: Jag tar min morgonkaffe i solen på farstubron till mormors hus. NESkaffen sitter perfekt när barnen leker på gräsmattan och jag lyssnar på naturen, barfota och nyvaken.

Tvärkast. Det är ju så att det är pyttipannans motsvarighet som blir nationalrätter. Maten som blev över med den lokala kryddan som täcker att ingredienserna inte är dagsfärska.

Pizza, Wok, Bim bim bap, Paella. Alla delar något slags univerisalrecept för framgång. Billiga råvaror, tydlig igenkänning, starkt fäste hemma, lättfixat, lite exotiskt. Perfekt för att göra till sitt eget och rulla ut globalt.

Paralleller anyone?

I dag är det den 12e maj och då fyller jag som vanligt år. I år fyller jag mer än jag fyllt tidigare. Hela trettiofem. Lustigt att jag känner mig yngre och fräshare än någonsin. Forever young!