I morse fick jag ett mail från Lars Albinsson med en länk till en artikel i NYtimes. “Why building blogs are district boosters”. Det är alltid kul att se andra exempel där man använt liknande logik till den jag byggt på hemmaplan.

Resonemanget är enkelt. Högst upp i beslutskriteriet över val av bostad gäller den gamla hederliga sanningen; LOCATION, LOCATION, LOCATION. Sekundärt boendets  egna kvaliteter.

We weren’t trying to sell people on the neighborhood, We were just trying to get people excited about the fact that if you come and live at Carriage House, all these things would be at your feet.

I bland kan jag tycka att det är för självklart för att missa och att det är förvånande att så stor del av kommunikation kring hem och hemförsäljning fokuserar på boendekvaliteterna och inte på platsen. Ändå är det -med några få undantag- så det är verkligheten ser ut.

En kort analys kan vara att man med utdaterad medialogik inte ser sin position i den plats man verkar i. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träden. För någon vecka sedan lyssnade jag på Vattenfalls Elisabeth Ström. Hon satte bra ord på det jag pratat om länge: Värdet att ta del i den plats man verkar i. I detta fall, bygga det platsburna varumärket, eller bekräfta platsen. Hon kallade det för license to operate. Fritt tolkat; Det du gör som ger till tillåtelse att fortsätta göra det som genererar vinst.

Som Ola sa på SIME. -The brain approves.