Annica Englund är Head of PR & Communication för Kista Science City

Det finns vissa grundläggande faktorer som är avgörande för varje samhälles överlevnad, åtminstone i västvärldens nutida samhällsstruktur – t.ex. befolkningsökning, utbildning och sysselsättning. Dessa parametrar klumpas ofta ihop till ett mätinstrument på ett samhälles välfärd kallat ”tillväxt”. För att ett samhälle ska överleva måste det alltså födas många barn, som ska gå i skolan och sedan erbjudas arbete. En enkel ekvation kan tyckas. De samhällen som inte producerar denna tillväxt dör (se: Norrbotten).

För bara ett halvt sekel sedan eller så, var det här mer eller mindre en självsanerande process. Vi människor har alltid velat bo nära vatten, kanske naturnära men ändå inom rimligt avstånd till en större stad, men framför allt där det finns gott om jobb och bra utbildning. Men eftersom vi nuförtiden också kan hämta information om allt möjligt och flytta på oss på ett annat sätt än för hundra år sedan, samtidigt som landsgränserna blir mer öppna (om man är europeisk medborgare vill säga) har vi också fått större valmöjligheter än någonsin tidigare. Vi är inte längre hänvisade till universitetet i grannstaden, eller till snabbköpskassan därhemma. Inte heller behöver någon stanna hemma på bruket/fabriken/åkern utan kan ta flyget ner till Barcelona för att jobba med mikroprocessorer eller sätta sig med hela familjen på tåget till Linz och jobba på distans i ett par år. Eller varför inte bara stanna i soffan och tjäna ett schysst levebröd genom att handla med aktier över nätet?

Denna valmöjlighet skapar förstås konkurrens. Och det är här platsmarknadsföringen kommer in. Städer, länder, regioner och orter konkurrerar i allt större grad med varandra om vem som har de bästa utvecklingsmöjligheterna för sina innevånare. Platser måste marknadsföra sina fördelar på ett minst lika avancerat sätt som företag marknadsför sina produkter eller tjänster. För att överleva. På mer eller mindre lika villkor. I det allmänna bruset måste man göra sin röst hörd, man måste sticka ut lite extra. Att differentiera sig som bäst på något verkar gå hem hos de som marknadsför. Självpåtagna superlativer som ”världsledande” och ”unik” är i omlopp i snart sagt varje liten kommun. Ställen som Elmali i Turkiet (befolkningsmängd år 2000: 36 000,) eller Cibinong i Västra Java, Indonesien har börjat marknadsföra sig som ”hot-spots” för IT och Telekom för att locka till sig kompetent folk och fler studenter. Smedjebacken utanför Ludvika är numera en del av varumärket ”Stockholm – the Capital of Scandinavia”.

Platsmarknadsföringen har sina rötter i traditionell marknadsföring. Lojalitetsskapande och känslo- eller upplevelsebaserade argument biter bäst verkar man tycka generellt inom branschen. Visst kan vi i teorin välja mellan Linköpings universitet och Stanford (och antingen få se Viggen en söndag eller ta chansen att bli framgångsrik IT-miljonär), mellan Ericsson i Kapstaden (för då kan jag dyka med Vithaj på fritiden) och BlackBerry i Ontario, Kanada (lyxigt att kunna åka skidor året om). I teorin. En teori som förutsätter att du redan har varit där. För – handen på hjärtat – visst smakar en Jägermeister bättre på after-skin i Zell-am See än den gör hemma i Högdalen? See what I mean? Och för att knyta ihop säcken på något sätt:
Var det inte bättre förr?