Då börjar vi.
Först ut är Patrick Kampmann, planner på den
omnipotenta reklambyrån Volontaire.
Information är makt, som bekant. Nuförtiden är det väldigt populärt att propagera för total transparens när det gäller hur företag och organisationer hanterar det faktumet.
Jag gissar att samtliga inlägg efter det här kommer att skrivas av människor som är mer tekniskt bevandrade än jag. Därför undviker jag det helt. (Jag kommer också skippa självklarheter som länkar.) Låt oss bara konstatera att det är informationstekniken som möjliggjort vad det här inlägget handlar om: förlorad kontroll.
Det är inte kul att förlora kontrollen över information. Tolkningsföreträden och klassisk informationshantering försvann med diskvattnet för några år sedan och kommer sannolikt aldrig tillbaka. Stora företag blir idag granskade och kritiserade av vanligt folk. (Klart att Carl-Henric Svanberg darrar. Det går ju inte att ducka längre.)
Men allt som hänt är bara positivt egentligen, förutsatt att du har tilltro till människor och står ut demokrati. Det är klart att en värld där informationen demokratiserats är mycket trevligare än den vi lämnar bakom oss. Det inser även den mest cyniska VD.
Frågan är förstås hur vi ska hantera öppenhet rent praktiskt? Vi ska nog börja med att ställa oss några enkla frågor. Vad vill vi ha ut av transparensen? Öppenhet ska inte vara ett resultat av eftergifter eller krishantering, det ska vara ett verktyg för bättre affärer. Det är nämligen så att företag som öppet kan, vågar och vill redovisa sina förehavanden vinner både rekommendationer och sympati. I ett läge där snart sagt alla köpbeslut är resultat av krassa jämförelser och egen research så blir själva konversationen viktig för preferens. Öppenhet är alltså ett vapen i konkurrensen om kunderna.
Tricket är alltså inte att säga att vi gör saker. Det är handlingen som betyder något. Låt andra prata om oss, istället för tvärtom. Det är trovärdigare, trevligare och (goda nyheter!) billigare än traditionell reklam.
Det spelar ingen roll om vi tillverkar korv, säljer pensionsförsäkringar eller trendiga subprimelån, det är våra handlingar som företag som kommer att bedömas. Inte våra tweets, facebookgrupper eller communities.
Vi kanske har förlorat kontrollen, men vunnit hedern på köpet. Visst är det vackert?
För dig som inte orkade läsa hela texten:
Gör gott och gör din handling sökbar.
/Patrick Kampmann
Haha, underbar summering på slutet. Det ligger så mycket i det och, ja, det är väldigt vackert. Sen finns det ju faror i en ökad transparens också, men det är kanske något för en annan dag?
Jag är nyfiken. Vad upplever du som faror? Själv ser jag en uppenbart större risk i att inte klara av att bli synad i en övergång. Även med de bästa förutsättningar och intentioner så är en förändring i position svår att göra och man kommer inte klara av att driva igenom ett så omfattande arbete smärtfritt. Det är en ambition som förpliktigar.
Jag tror man måste skilja på ”öppenhet” och ”ärlighet”. Många gånger när folk efterfrågar öppenhet är det egentligen ärlighet de vill ha.
Pingback: jardenberg kommenterar – 22 Jun, 2010 | jardenberg unedited
Tänker på ytterligheterna Berlusconi och Bert Karlsson som briljant demonstrerar tesen -du kommer undan med vad som helst bara du inte ljuger.
Pingback: Trevlig midsommar på er – vi serverar några länkar « Uppdragsmedia – kundtidningar och redaktionell kommunikation