Tankarna har lagt sig från från TEDx Stockholm. En relativt liten, samtalsorienterad TEDx med fokus kring det blygssamma temat ”Rebuilding society”. Det är alltid inspirerande att lyssna på människor som har några mil bakom sig, särskilt inspirerande när vi alla står inför liknande frågeställningar på våra dayjobs.

Reflektioner från kvällen.
Vi var nog alla överens om att vi befinner oss mitt i ett skifte. En revolution som på många sätt kan liknas vid den vi hade för 100 år sen. Men istället för Spinning Jennie, urbanisering och atlantångare är huvudrollsinnehavarna denna gång Information, connectivitet och kollaboration. Begreppen håller radikalt på att förändra den verklighet vi agerar i. Det finns många möjligheter men även risker i det.

Det är även en värld som blir mer komplex för varje dag, så svår att förstå att vi slutat anstränga oss. Hur fungerar en dator egentligen, hur många KWh sparar jag på att byta till lågenergilampor. Som passagerare i varats rörpost, orkar man, kan man, vill man verkligen engagera sig i allt det här? Det verkar inte så. Istället resignerar vi till enkla sanningar. Det behöver inte ens vara sant på riktigt, bara tillräckligt sant för att passa in och bekräfta min världsbild. – Sålänge jag fortsätter källsortera så kommer världen inte gå under.

Dessutom loopar vi längre och längre ner i en suboptimering av det hundraåriga ramverk med lika föråldrade värderingar. Problemen som diskuteras är nog i själva verket oftast symptom, nästan all serendipitet är förlorad och någonstans på vägen har vi glömt det viktigaste av allt. Vi har glömt bort vår sole d’etre. Vårt existensberättigande.

Jag hatar att skylla på externa faktorer. Det är en för lätt utväg. Samtidigt sitter jag liksom och väntar på instruktioner från någon som skall berätta för mig vad som gäller. Jag kommer ihåg när vi skulle gå hem från BB med min då nyfödda son. Jag hade en bestämd känsla av att jag tog någonting från sjukhuset. Jag ville kvittera ut honom så ingen där skulle få för sig att jag tagit med honom hem olovligt. En bisarr tanke men jag tror vi är där allihopa. indoktrinerade i att vi är beroende av systemet. Samma sak gäller livsstil och riktning. Monokulturen dikterar att surdeg, yoga och queer är vad som gäller. Cheap mondayjeans, mössan på sned med hipsterattityd, gilla att hata, uppröras och hänga ut. Allt för att vara innanför acceptancens boskapsstängsel.

Jag tycker situationen nästan känns mardrömslik. Jag hör att tåget kommer men sitter likt förbannat fast. Jag antar att det är nu vi är under bilan. Förändring nu eller kliv åt sidan. Egentligen är jag nog opitimist. Jag tror att vi tillsammans kommer samla oss och hitta nya sätt att förhålla oss till omvärlden på. Men det är svårt att få en gemensam bild av läget, ännu svårare att nå gemensamma beslut. För hur gärna vi vill tro att situationen är hanternar så är det så att sålänge vi ”bara” pratar så har vi olika bild av vad vi pratar om i huvudet. Min sinnebild av en stol och din är helt olika. Många har dessutom svårt för att ens tänka abstrakt. ( Visste ni föresten att förmågan att läsa en text tyst i huvudet är en kunskap som vi fick efter medeltiden och att texter talar direkt till dig och inte via återgivna röster bara har gällt sen romartiden.) Det behövs strukturerat arbete, verktyg och plattformar för att enas om och driva en riktning. Vi är inte där än, då är det smidigare med en auktoritet som säger åt dig vad du skall göra.

Är det här det nya snacket om värdet av dialog kommer in? Samtalet behövs verkligen men även där filosofiska diskussioner och abstraktioner kan vara spännande så är det svårt att ifrågasätta svarvens existens på måndag morgon. Dessutom tenderar den typen av övningar att stanna vid att vara just bara abstraktioner. Min erfarenhet är att det är där många falerar, i att översätta abstraktioner till konkreta handlingar. I mitt fall har det mest handlat om resan mellan strategi och handlingsplan. Jag vet inte hur många workshops, konferenser och arbetsgrupper jag varit på där man deklarerat stora planer bara för att gå hem och fortsätta göra som man alltid har gjort.

Bland socialmediafolket pratar man om någonting de kallar för sociala objekt. Väldigt förenklat så är det någonting som är värt att prata om och sprida. Någonting som har hög uppmärksamhetsattraktion eller återberättbarhet. Begreppet finns så vitt jag vet endast i den digitala sfären än. Det slog mig att kanske det är så att både viljan hos oss att gå till handling istället för att filosofera och viljan att ge oss verktyg så alla kan ta till sig abstraka tankar handlar om just sociala objekt. Att göra en tanke tangible som det heter på svenska. Gripbar och med det delbar med andra.

Mitt snack om hur värdelöst surret är kanske snarare mer är en attitydinställning i det att vi inte behöver fundera så mycket mer eller berätta vad som komma skall utan istället lyfta upp existerande goda exempel och föra ett samtal om och kring det som redan är i rörelse. Walk the walk liksom.

Om det sen sätts i ett sammanhang där vi jagar en vision, gör det collaborativt både med stöd i historia, hårddata och genom det goda samtalet så kanske vi har en ganska god grund att vara den där initiativtagaren vi letade efter.

För om vi tycker att det saknas visioner och riktning i livet. Om vi är överens om att centralstyrt med stor sannorlikhet både missförstår uppgiften, missar målet och gör det katastrofalt över budget så borde det vara rimligt att anta att visionen är upp till dig och mig att ta fram, förankra och börja jaga. Det är heller inget vi gör för en massa utan för oss själva. Sen följer suboptimeringsapparaten och byråkraterna efter.

Ett stort tack till Erik Hellqvist och Svensk Byggtjänst för lokalerna och ett ännu större till Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist och Henrik Ahlén för att ni satt ihop eventet.