Dag efter dag efter dag. Vecka efter vecka i mer än fyra år nu. Samma surr i all jävla oändlighet. Jag tittar för femielfte gången på flödet i telefonen. 200 nya inlägg, majoriteten av dem är som vanligt skit. ”30 nya wordpressteman”, ”nybloggat om SEO och partierna”, ”äter en surdegsmacka med Tome de savoie & fikonmarmelad”, ”läsvärt om whatever”, ”let’s dance Willy dansar som en anka” ”@sj_ab gör skäl för sitt baklängesnamn” ”jävla allt” och massa annat surr. Hur det ens ibland kommer fram någonting intressant ur den fekala flod av ytlig och passiv självbekräftelse som flödet är blir svårare att begripa för varje dag.
Ändå så är jag där varenda dag och sållar efter guldkornen. För när de kommer är det oöverträffbart. Ojämförligt. Fullt av kärlek och förvånande fantastiskt på alla tänkbara sätt. Det skall sägas att jag följer många, jag gillar att lyssna. Jag gillar surret och sällskapet. Men det är frustrerande. Det händer ju ingenting. Inga resultat. Ingen frigiven Dawit, Inga lösningar på världsproblem, inga uppfinningar, inga framsteg, ingenting. bara massa massa massa massa snack.
*uppdaterat* Det behöver inte handla om världsförbättring. Blöjor, försäkringsbolag, juicer, byggbolag. Allt från egenföretagare till globala företag har precis samma möjligheter att ge sig in i någonting helt annat än det dagliga bruset.
Samtidigt står profeterna på barrikaderna och mässar för staten och kapitalet. Det handlar om att vinna eller försvinna. Sociala medier föder engagemang. Du tar till dig budskapet frivilligt och engagerar dig i budskapet. Makten förskjuts till konsumenten. Ni kan argumenten bättre än jag.
Experterna är många, lite för många. Till den miljard galningar som utger sig för att vara socialmediaexperter i olika former och färger. Till er säger jag. Gå hem, sätt dig på en stol i ett mörkt rum, ta en stund och fundera på vad du håller på med. Vad tillför du egentligen?
Om mitt engagemang i barns svält blir en statusrad, att jag går med i en grupp mot SD på FB eller att jag ger en upptumme till Amnestys postning om mänskliga rättigheter. Hur lyckat är det egentligen? Hur mycket har jag verkligen engagerat mig? Jag tycker att det balanserar på gränsen till motbjudande att vi sitter på ett strukturerat globalt socialt nätverk av miljoner av individer och allt vi gör är att sitta med vår egna lilla microshow och skruva ur oss 140 tecken för att få reakton, bekräftelse eller vad det nu är. Under tiden springer livet förbi oss.
Värdet med att ge sig in i dialog är att växa. Ett utbyte där förändring av deltagarna i samtalet är inbäddat som förutsättning. Nyttan med dialog är inte att samla vänner som filmisar eller få flest upptummar. Värdet ligger i att förändras. Om man är fler än två så finns den fantastiska möjligheten att få sällskap på vägen. Istället härmar vi fulmedia och leker underhållare, nyhetsförmedlare eller experter och suktar efter att bli bekräftade i det.
Man yrar om att odla sitt personliga varumärken i en tid då löfte och handling går ihop för första gången på ett bra tag. Du är det du gör. Svårare än så är det inte. Har du fuckat upp så tar det tid och energi att fixa det. Inte för att ditt varumärke är skadat utan för att du mäts i summan av dina handlingar. Inte någonting annat.
Så frågan är igen. Oavsett om du är socialmediaexpert eller Svenne Banan. Vad tillför du? Möjligheten att förändra är stor, faktum är att den aldrig har varit större än nu, men det krävs att du vågar släppa taget. Det krävs ett engagemang som går bortom att trycka ”Ilike”. Det krävs momentum i gemensam handling och det krävs att du lägger egot bakom dig.
Våga ta steget nu, våga engagera dig på riktigt, våga hitta din passion, våga förändra dig, våga förändra någonting viktigt och framförallt.
Släpp sargen för helvete!
Hear hear!Fan vad bra skrivet! Jag ska ta dig på orden ”våga förändra dig”. Du blir varse inom 24 timmar ;)
Pingback: Strandh.DigitalPR » Blog Archive » DigitalPR omvärldsanalyserar [2010/03/31]
Precis så här har jag ofta känt utan att kunna formulera det. Bra sagt.
Tack. jag känner att jag inte riktigt träffar målet 100% nu heller. Antar att det beror på att problemet som vanligt är mångbottnat.
Nu blir jag orolig. skall du förändra mig? :D
jo det är mångbottnat, och det kände jag också att du menar. Bland annat så älskar man ju den här fekalfloden och allt positivt den för med sig. Demokratiseringseffekten, transparensen och allt det andra. Som det tjatas om till man spyr av alla socmedfrälsta. Dit jag också tillhör. Öh, typ så…
Jag gillar!
Pingback: Serendipity now | Martin Palacios
Tackar. Det betyder mycket. Jag är skitarg på er för att det inte händer nåt.
Intressant inlägg – konflikten med att vara delaktig i det social mediabruset samtidigt som man reflekterar över dess värde är ju sund. Även budskapet att våga hitta din passion – I Like ;-)Själv har jag hittat en passion i att försöka marknadsföra ordet exformation på bloggen Hedin Exformation – ”optimera kommunikationen genom att överföra information som aktiverar exformation hos mottagarna”.
Pingback: TEDx Stockholm – Rebuilding Society | Martin Palacios
Pingback: wtf – facebook kladdar utanför sin box « Paulwaper
Pingback: Deepedition » Semester, passion och engagemang
Pingback: Med vitnande knogar och vissnande själ « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te
Detta blir än mer giltigt efterAlmedalsveckan. ALLA sociala medie experter – som var DÄR, gör nu en analys av partierna (framförallt) och konstaterar i viss mån unisont att det inte varit speciellt imponerande. De enda jag vill kalla för experter, är de som faktiskt bidrar och ser till att DET händer. Inte de som för metadiskussionen om metadiskussionen vidare. Det är jävligt trivsamt att hålla i sargen, sitta på läktaren, konstatera statistiska fenomen på Facebook och Twitter, men att göra något konkret, kliva in hos företag, organisationer och myndigheter, ge råd/tips och vara med och genomföra samt sedan stå där med sitt namn, oavsett resultat, DE experterna skulle jag kunna räkna på EN hands fingrar. Ska precis hjälpa ett börsnoterat företag att ”upphandla” ett större projekt starkt influerat av kommunikation och sociala medier, tror att ett urvalskriterium kommer att vara: Var ni med i Almedalen? Om JA = diskvalificerade från upphandlingen. Börjar bli rätt lack på alla dessa självutnämnda experter, som ALDRIG skriver om referenscase, speciellt inte med globala B2B industriföretag. Tack för att du påminde mig om hur verkligheten ser ut!
Tack för att du gillade mitt utbrott. Jag tror visserligen inte att man skall skriva av alla på en gång. Det finns många i skaran som vet vad de håller på med på riktigt. Men man skall komma ihåg att handla upp kommunikation utan att kunna koppla det till verksamheten och nycklar är i dag otänkbart. Gamla landskapet där effekt inte var relaterat till insats har ett bäst före datum som är passerat.Sen tror jag också att man får de leverantörer man förtjänar. Det är svårt, mycket svårt att inte springa på vad kunden efterfrågar och om de vill ha ett såntäringa facebook så anpassar survival of the fittest retoriken därefter. Svårigheten ligger i att vara kund och förstå vad utmaningen handlar om. Leverantören gör det de ber dig om i 9 fall av 10. det 10 åker antingen ut med öronen före eller förändrar allt.Läs även http://martin.palacios.se/det-har-ar-inte-ett-l…
Här om dagen hade jag exakt samma känsla ”inget händer” när jag läste http://www.wired.com/magazine/2010/05/ff_nichol… Vi har blivit ytliga och tror vi är engagerade för att vi trycker ”like” eller skriver kommentarer här. Nja som artikeln säger så har vi blivit dummare och lurar oss själva. Hjärnan jobbar hårt utan att egentligen komma fram till något vettigt eller konstruktivt. Så vad göra? Jag försöker i alla fall stänga av, tänka och handla lite offline för att sedan förstärka det online.
Min första tanke var att dela det här på google reader, sen besinnade jag mig :) Och självklart krävs mer än ett gillande på FB eller en RT på twitter – men för mig är det ett sätt att uttrycka mitt engagemang som jag redan har.