I går fyllde F 4 år, swoooosch sa tiden.

Den enorma kraft som fjorton fyraåringar uppbringar när de höga på socker leker som det inte finns en morgondag är imponerande på ungefär samma sätt som en orkan är. Jag gillar leken. Vi vuxna leker för lite. Jag tror det har någonting att göra med att vi fokuserar så hårt på att bli vuxna så vi lägger massa energi på att odla fel hjärnhalva. Eller åtminstone inte tillräckligt mycket energi på båda. Vi är så måna om att definiera oss och odla egenskaper som gör oss vuxna och duktiga på någonting.

Men tänk om det inte hade varit fyraåringar som lekt på ett barnkalas utan fjorton fyrtioåringar på en arbetsplats. Ohämmat som om det inte fanns en morgondag. Vilken kraft. Vilken energi. Vilken fatastisk möjlighet. Vi vuxna leker för lite. Jag menar såklart inte barnlekar utan lek som vuxna skulle lekt.

Vad tror ni?