Via Placebrander och Helena Nordström hittar jag den här smått geniala film från Ericsson. Urbanisering i ett uppkopplat samhälle.
Networked Society

Jag använder SL varje dag, pendeltåg fram och tillbaka till Sumpan, T-bana och bussar är självklara val när jag skall ta mig någonstans. Transportmässigt kan man ha åsikter men på det stora hela fungerar det faktiskt ok.

Jag tänkte ta upp en sak jag snuddat vid tidigare.

Jag menar att SLs största utmaning i dag är att börja bemöta sina kunder med värdighet.

Min bild av Stockholmaren är en progressiv, modern, öppen, medveten och vänlig individ. Skall man vara elak så kan man argumentera för att SL inte är ett transportmedel avsett för Stockholmaren.

För mig är just ovärdigheten i upplevelsen SL som gör att jag fullkomligt avskyr att resa med dem. Alternativet hade givetvis varit bil eller taxi. Ett val många gör trots att det är klokare att åka kollektivt. Ett val som omöjligt kan ligga i linje med SLs uppdrag.

Där NYC älskas av många för sin brokighet vill jag mena att Stockholm och dess funktioner har en motsatt utmaning. Samtliga funktioner måste andas att de älskar sina invånare.Det som gör Stockholm fantastiskt är just att man känner att staden älskar dig.

Så, vad skulle man göra för att uppnå en värdig resa med SL?

Jag har tidigare hävdat att spärrarna är en misstroendeförklaring till sina kunder och att man skulle ta bort dem helt. Att man skall utnyttja ytorna kommersiellt på perronger och i uppgångar. Samtidigt passa på att glasa in dem.

Listan kan nog göras lång men det är en särskild sak jag tycker visar tydligt på att man på SL inte ens tänker på sina brukare som kunder. Har ni andra ni tänkt på berätta gärna om dem en kommentar nedan.

Jag har bott i Stockholm hela mitt liv, utnyttjat T-banenätet flitigt och jag tror att jag aldrig någonsin har lyckats gå upp i rätt uppgång vid Hötorgets uppgång korsningen Kungsgatan / Sveavägen. Det är omöjligt att navigera rätt där nere. Jag upplever det som att man har helt struntat i nyttjandet av uppgången. Det mest tragiska? Jag tror inte att det handlar om en särskilt stor insats för att skapa en plats som har en god interaktionsdesign för resenären. Det handlar bara om att bestämma sig för att se på resenären som en kund, inte som en brukare och inte vilken kund som helst. En progressiv, modern, öppen, medveten och vänlig individ. En gentleman som förtjänar värdig behandling. En Stockholmare.

I morse fick jag ett mail från Lars Albinsson med en länk till en artikel i NYtimes. “Why building blogs are district boosters”. Det är alltid kul att se andra exempel där man använt liknande logik till den jag byggt på hemmaplan.

Resonemanget är enkelt. Högst upp i beslutskriteriet över val av bostad gäller den gamla hederliga sanningen; LOCATION, LOCATION, LOCATION. Sekundärt boendets  egna kvaliteter.

We weren’t trying to sell people on the neighborhood, We were just trying to get people excited about the fact that if you come and live at Carriage House, all these things would be at your feet.

I bland kan jag tycka att det är för självklart för att missa och att det är förvånande att så stor del av kommunikation kring hem och hemförsäljning fokuserar på boendekvaliteterna och inte på platsen. Ändå är det -med några få undantag- så det är verkligheten ser ut.

En kort analys kan vara att man med utdaterad medialogik inte ser sin position i den plats man verkar i. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träden. För någon vecka sedan lyssnade jag på Vattenfalls Elisabeth Ström. Hon satte bra ord på det jag pratat om länge: Värdet att ta del i den plats man verkar i. I detta fall, bygga det platsburna varumärket, eller bekräfta platsen. Hon kallade det för license to operate. Fritt tolkat; Det du gör som ger till tillåtelse att fortsätta göra det som genererar vinst.

Som Ola sa på SIME. -The brain approves.

Genug is genug!
Sex minuter om hur storytelling har utvecklats.